.

Ja tji fick jag som trodde att lilla bäbisen i magen skötte sig och låg som den skulle. På ultraljudet idag visade det sig att den precis som sin far ville komma ut med den snyggaste sidan först. Det vill säga rumpan. Som de flesta förstår (jag tex.) så går ekvationen rumpa först ut genom ett relativt litet hål inte ihop. Fick prata med en läkare som tyckte att det är värt att vi gör ett vändningsförsök. Chansen att bäbisen får för sig att vända sig av sig själv är lika med noll, den har borrat ner rumpan ordentligt. Det betyder i sin tur att chansen att vändningsförsöket fungerar inte är överdriven, men ändå värd försöket. Så imorrn klockan 07.00 (hoho jag som gått å blivit duktig på att ta sovmornar) ska vi till förlossningen för att göra försöket i alla fall. Om det inte fungerar så blir det kejsarsnitt, läkaren sa så fort som möjligt mest troligt i början av nästa vecka. Risken/chansen att den kommer redan imorrn om vändningsförsöket blir pannkaka finns också. Och helt plötsligt blev allt så annorlunda än vad jag tänkt. Och så himla snart. Men faktiskt så känns det inte så jobbigt, jag är mest så himla glad att min snurriga (förlåt) barnmorska lyckades upptäcka det här igår. Och att vi lever i denna del av världen och idag. Fyfasiken för att inte kunna få reda på sånt här i förväg och ännu värre, om man inte hade kunnat göra kejsarsnitt. Det är mycket tankar som snurrar i huvudet nu, men på det stora hela känns allt bra. Bäbisen var enligt ultraljudet normalstor och hur den nu än kommer ut så är ju huvudsaken ATT den kommer ut och mår bra.