.

Idag är sista dagen vi är hemma hela familjen. Imorrn börjar Fredrik att jobba igen och det känns väldigt tråkigt. Jag tror att jag och Sami kommer klara oss bra, jag känner mig inte så nervös som jag trodde att jag skulle göra. Däremot tycker jag synd om Fredrik som måste jobba och inte får vara hemma och mysa. Men så är det, och jag tror att det kommer gå bra även om det blir en omställning igen. Vi får helt enkelt se till att ta till vara på kvällarna och helgerna när vi får vara tillsammans allihopa.

Idag är en riktigt bra dag. Vi var på BVC tidigare och vägde lillen och nu hade han gått upp 135g på två dagar. Så himla skönt! Nu vet vi att han får i sig tillräckligt via amningen. Det är inte utan att jag känner mig lite stolt, att vi fixar det så bra och att det funkar mer och mer smärtfritt hela tiden.

Ja, jag brukar ju inte direkt vara den som har svårt för att bara ta det lugnt och chilla.. Men sen vi kom hem från BB har jag varit igång och gjort nånting 100% av min vakna tid. Kanske inte så konstigt men faktiskt ganska onödigt. Igårkväll när Sami för hundrafemtioelvte gången på samma kväll ville amma och jag bara, bara ville sova så brast det till slut och jag grät som jag inte gjort på många år. Herregud så skönt det var! Och nu har jag bestämt mig för att ta det mer lugnt, allt mitt fokus ska ligga på min lilla kille. Och den stora med såklart. Det gör inget om det ligger grejer lite här och var, om det är dammråttor i hörna eller om tvättkorgen svämmar över. Det gör såklart inget om jag inte är konstant inloggad på msn och facebook och bloggar varje dag heller (vilket jag ju inte ens gör..). Det viktigaste nu är att jag får tillbaka lugnet och att jag och Sami får amningen att fungera till 100%. Det går faktiskt väldigt bra just nu, imorrn ska vi väga honom igen och se så att han går upp i vikt. Igår när de var här från barnavårdcentralen hade han gått ner lite mer. Sköterskan trodde dock inte att det var nån fara utan bara det att han inte gått ner det han "ska" innan vi åkte hem från BB i och med att vi åkte hem så tidigt. Dessutom var han nybajsad och oäten när vi vägde honom. Jag vet ju hur mycket han äter så jag känner mig ganska lugn över att han snart börjar tjocka på sig lite. Jag har lyckats tappa lite till och ligger nu på -11,5 kg. Så himla skönt! Igår när vi gick till Ica kände jag mig lättare och snabbare än jag gjort på väldigt länge. Nu ska jag fixa lite god mat till oss. Om jag inte skriver på ett tag så beror det på att jag myser med Sami och Fredrik och försöker lära känna min lilla son.

Fifan vilken bantingskur det är att föda barn. Kanske inte så konstigt då barnet i sig väger nästan 5 pannor. Men jag blev i alla fall väldigt glad när jag provvägde mig i går och insåg att 9kg försvunnit från mig på 3 dagar :) Då var det bara 9 kvar tills jag är där det började hehe..

Äntligen är han här, våran lilla Sami. Jag ska berätta allt om hur han kom till världen sen, men nu finns inte riktigt tiden och orken. Jag kan sammanfatta det med att allt gick så himla bra som det bara kan. Jag är sjukt nöjd med hur allt fungerade med snittet och hur jag mått i det avseendet även efteråt.

Har spenderats hemma. Har bakat massvis med bullar, färgat håret, packat om BB-väskan och fixat med lite annat. Sen har vi hunnit med att mysa lite och se en film. Det blev "Min stora feta grekiska semester" och den var söt :) Nu är jag sjukt, sjukt trött och hoppas att jag kommer sova gott i natt. Natten till idag tror jag att jag hann föda barn 2-3 gånger i drömmarna haha.

Ja igår var jag så trött och tusen olika tankar snurrade i huvudet så det var ingen större idé att sätta sig och försöka skriva något om det som hände på förmiddagen. Vi var på förlossningen redan före 7 på morgonen, trött som fifasiken (är ju som sagt ganska morgontrött nuförtiden) och dessutom med tom mage eftersom jag var tvungen att vara fastande inför vändningsförsöket. Först fick vi ta en CTG i ungefär en halvtimme, det innebär att de kollar bäbisens hjärta och mina sammandragningar. Det var mysigt att få höra det lilla hjärtat slå så länge och tydligen har jag mycket sammandragningar, som jag knappt märker av hehe. Sen fick vi vänta en stund och sen var det dags för vändningsförsöket. 2 läkare och 1 barnmorska var med och jag fick en spruta med Bricanyl (tror jag) som ska göra så man inte har sammandragningar så att det ska bli så mycket plats som möjligt i magen. De sa innan att man kunde få hjärtklappningar av den så jag var beredd på det men inte på hur extremt det skulle bli. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen och jag blev nog lite chockad, men som tur var gick det värsta över ganska fort och sen började de att knuffa på den lilla för att försöka få den att ändra läge. Herregud så ont det gjorde när de tryckte vid bäbisens huvud (är fortfarande öm där nu..). Fick nån rolig kommentar från en av läkarna att "den kryper bara ihop som en ostbåge i stället för att ändra läge". Hihi min lilla ostbåge ;) Hursomhellst så gav de upp ganska fort eftersom den inte alls ville ändra på sig och eftersom det var så pass jobbigt för mig. Efter det fick vi köra CTG en halvtimme igen och sen fick vi äntligen äta lite. Då var klockan typ 11 och jag hade varit vaken utan mat sen halv 6. Inte bra för mig som är så känslig för sånt hehe. Sen så fick vi då tid för kejsarsnitt. Så på måndag runt 10-11 tiden kommer vi få träffa våran lilla efterlängtade älskling. Om det nu inte skulle komma igång i helgen då får det bli akut snitt. Men det tror vi väl inte ska hända.

Ja tji fick jag som trodde att lilla bäbisen i magen skötte sig och låg som den skulle. På ultraljudet idag visade det sig att den precis som sin far ville komma ut med den snyggaste sidan först. Det vill säga rumpan. Som de flesta förstår (jag tex.) så går ekvationen rumpa först ut genom ett relativt litet hål inte ihop. Fick prata med en läkare som tyckte att det är värt att vi gör ett vändningsförsök. Chansen att bäbisen får för sig att vända sig av sig själv är lika med noll, den har borrat ner rumpan ordentligt. Det betyder i sin tur att chansen att vändningsförsöket fungerar inte är överdriven, men ändå värd försöket. Så imorrn klockan 07.00 (hoho jag som gått å blivit duktig på att ta sovmornar) ska vi till förlossningen för att göra försöket i alla fall. Om det inte fungerar så blir det kejsarsnitt, läkaren sa så fort som möjligt mest troligt i början av nästa vecka. Risken/chansen att den kommer redan imorrn om vändningsförsöket blir pannkaka finns också. Och helt plötsligt blev allt så annorlunda än vad jag tänkt. Och så himla snart. Men faktiskt så känns det inte så jobbigt, jag är mest så himla glad att min snurriga (förlåt) barnmorska lyckades upptäcka det här igår. Och att vi lever i denna del av världen och idag. Fyfasiken för att inte kunna få reda på sånt här i förväg och ännu värre, om man inte hade kunnat göra kejsarsnitt. Det är mycket tankar som snurrar i huvudet nu, men på det stora hela känns allt bra. Bäbisen var enligt ultraljudet normalstor och hur den nu än kommer ut så är ju huvudsaken ATT den kommer ut och mår bra.

Igår var jag riktigt seriös och bakade lite bröd med kikärter i. Det blir ju så sjukt gott, och nyttigt! Dessutom håller det sig mjukt och färskt längre än många andra hembakade bröd tycker jag. Om någon är sugen på att prova så gjorde jag efter detta recept (blir ca 16 bullar) :

Idag tvättar jag alla små bebiskläder och längtar ännu mer. Jag fattar inte att det är så himla nära nu. Äntligen!