Äntligen är han här, våran lilla Sami. Jag ska berätta allt om hur han kom till världen sen, men nu finns inte riktigt tiden och orken. Jag kan sammanfatta det med att allt gick så himla bra som det bara kan. Jag är sjukt nöjd med hur allt fungerade med snittet och hur jag mått i det avseendet även efteråt.
Det var ju en rejäl liten kille som kom ut. 4,5 kg hade vi inte riktigt räknat med :) Och att det var en pojke var också lite förvånande även om jag på slutet släppt tanken på att det var en flicka ganska mycket. Hursomhellst så var det självklart världens finaste lilla kille som kom ut. En bild har fastnat på näthinnan och gör mig tårögd varje gång jag tänker på det och det är när Fredrik kommer in till mig och håller i Sami när jag fortfarande ligger på operationsbordet. Fredrik är tårögd och Sami är det finaste jag nånsin har sett. Är det verkligen han som legat där inne hela tiden? Han ser ju ut som en riktigt bebis! Sen säger Fredrik -Men vi vet inte namnet än. Och då förstår jag att det är en pojke :) okej det här blir väldigt svamligt men man är så himla fylld av 1000 olika känslor hela tiden att det är svårt att vara fokuserad.
Känslorna går (som man så många gånger hört men inte riktigt kunnat sätta sig in i) från total lyckostorm till "hur fan ska jag klara av det här" ungefär 200 gånger om dagen. Jag tror såklart att vi kommer klara det galant men än är det mycket som ska kommas underfund med. Igårkväll upptäckte vi tillexempel att lillkillen är mörkrädd, ja det var ju inte så lätt att veta att det var därför han skrek som en galning varje gång vi la honom i hans säng. Men man lär sig hela tiden.
Nu ska jag gå och se om han kanske börjar bli sugen på att äta. Det är också en historia i sig. Men det tar sig, och nu har jag lärt mig vad ordentlig smärta är (söndersugna bröstvårtor). Men är han mätt är jag glad så det får gå det med.
Bilder kommer, har inte hunnit med att lägga in de på datorn än.
So long!
